St.Maurice Sjukhus Essay, Research Paper
St. Maurice sjukhus
Henning Redestig Nv1C
andra upplagan
I
Det var en m rk kv ll i slutet av mars och det sn blandade regnet hamrade ilsket p de stora f nsterruterna till St.Maurice mentalsjukhus som l g strax utanf r strax utanf r Paris.
En kylig ilvind for genom den de korridoren och vispade terigen ut dammet som vaktm staren Charles Milt n gnat den senaste halvtimmen till att prydligt samla ihop i en liten h g. Men lika hastigt som vinden, bl stes han tankar p att resa ned till s dra Frankrike under p sken bort. Ty pengar var det som felades ordentligt i hans liv. Ett svagt j mrande kunde h ras fr n en av cellerna:
–r det inte dags att g hem nuuu…?, l t r sten.
–r det inte dags f r dig att sova nu? v ste Charles irriterat, ven om han visste att patienterna kunde bli ganska jobbiga nda in p natten, var det sv rt att v nja sig vid det. “Dags att g hem…”, det l t r tt fint nd . Jo, g hem var det, han gav st dvagnen en knuff och med ett skrammel for den tillbaks in i st dskrubben igen. Innan han st ngde d rren plockade han upp ett papper som skr pade p golvet, men precis innan han sl ngde det m rkte han att det var mer n ett gammalt papper, det var f r tjockt f r det, det var ett dubbelvikt papper med en liten bit tejp som h ll ihop det. P framsidan stod tv stora bokst ver:
C .M.
C.M., det r ju jag det! , t nkte Charles h gt f r sig sj lv och pillade bort den lilla tejp biten trots att han inte riktigt trodde p det sj lv. Inneh llet visade sig emellertid inte vara lika sp nnande som han hade hoppats p . I samma raka stil som p framsidan l d endast ett ord:
OLJAN
“M ste ha varit n got brevb raren tappat ” mumlade han och stoppade papperet i fickan.
Lite senare satte han nyckeln i l set till sin bil och skulle precis starta n r han lystes upp det blinkande r da ljuset fr n lampan som indikerade att oljan var slut.
Lyckligtvis ligger St.Maurice sjukhus ganska centralt och det r g ngavst nd in till Paris.
Det skulle inte dr ja l nge innan en liknande h ndelse intr ffade. Den f rsta g ngen s blev han bara arg och irriterad men den h r g ngen blev han faktiskt riktigt illa till mods.
Han hade just avslutat st dningen n r han h ll p att snubbla ver en ny lapp, identisk med den f reg ende, men den h r g ngen l d meddelandet:
TRASIG TRAPPA
F rra lappens varning, om det nu var en varning, var ju riktig om n inte s dramatisk som denna skulle kunna vara. Tyv rr var den lika knapph ndig i information som den f reg ende. Det kunde ju faktiskt vara vilken trappa som helst. Om det nu var en trappa det vill s ga. Ing ngen p baksidan hade ingen trappa upp till d rren s f r s kerhets skull tog han den.
V l ute tog han n gra f rsiktiga steg p den stora trappan upp till ing ngen. Den rasade.
Han hittade nya lappar lite d och d ,varnade eller upplysande p olika s tt men alltid i samma korridor, alltid p kv llen och alltid vid samma cell nummer, cell 237.
Meddelandena han fick gjorde honom inget. F r han s g dem bara som ett ljus i hans annars s tr kiga tillvaro. S kunde han inte hj lpa att bli nyfiken ver fenomenet med lapparna. Han m ste ta reda p vem som skrev dem. Att v nta utanf r d rren till cellen trodde han inte p alls. Vem som n lade dit lapparna m ste ju p n got vis ha makten att se in i framtiden och den metoden skulle d rf r inte vara mycket v rd. Han hade kollat upp vem som fanns i cellen, den beboddes av en viss Jean-Pierre Mortre ven om inte namnet f rt ljde n mnv rt mycket.
Att fantisera n r man inte har n gon att prata med r l tt och tipsrader r mer n bara tur. -ven om det r sv rt att tro. Men p st endet blir l tt tro p om man har ett litet orakel som kan f rutsp tipsraden. Detta var i alla fall Charles sikt. Tanken p att bli miljon r kunde han inte sl ppa, och snart hade han beslutat sig f r att stj la cellnycklarna fr n nattvakten, s att skulle kunna bes ka sitt orakel, f r d rren var alldeles f r ljudt t f r att han skulle kunna ropa in, utan att konfundera nattvakten
Hans f rsta tanke var att han skulle smyga in till honom och stj la nyckeln n r han tog sig en lur efter kaffet. Efter ett tag ins g han alla risker med ett s dant f retag och struntade i den id n. Sedan t nkte han att han skulle sl ner vakten men naturlagarna f rbj d helt enkelt den id n. Men kanske skulle man kunna muta honom med en flaska whisky, han kunde ju s ga att han bara skulle skr mma en av patienterna eller n got liknande, f r vilken whisky lskare skulle s ga nej? Om man nu antar att han var en s dan, vilket Charles gjorde.
Nattvakten reagerade b ttre n v ntat n r han fick tag p flaskan n sta kv ll, han omfamnade Charles och kallade honom f r “min r ddare fr n en olidligt tr kig natt”, han h llde upp tv stora glas, men Charles tackade som dmjukast nej. Nattvakten var en cklig person, detta faktum slog Charles flera g nger n r han stod och tittade p honom. Han var t mligen fet och p minde v ldigt mycket om en gris i sitt s tt att r ra sig och att tala. Han liksom vomerade fram orden vilket l t som om han tit en skurtrasa till middag men inte riktigt hunnit sv lja den n. Charles tog nycklarna och avl gsnade sig s fort han kunde. Han skyndade bort till cell 237 och stack in nyckeln i l set.
II
-Trodde aldrig att du skulle ta s dan tid p dig, h rdes en skrovlig r st inifr n cellen. D r var alldeles m rkt f r att se n gon ty det enda ljuset som kom var det svaga ljuset fr n korridoren. Det tog ett tag f r gonen att v nja sig. Men d r l ngst in i h rnet skymtade han ett magert ansikte med sm plirande gon som stirrade p honom.
–r du lika d v som l ngsam, eller kommer du in? Charles v gade inte g ra annat, utan gick f rsiktigt in i m rkret, han trevade l ngs v ggarna i hopp om att hitta en lys knapp, f r trots sina fem r som vaktm stare hade han aldrig varit inne i en cell, tminstone inte en beckm rk s dan. Till sin stora f rv ning hittade han faktiskt en s dan. Han slog till den och ett bl ndande sken lyste upp rummet.
Ett blekt, t rt ansikte tittade p honom. Det var magert och n rmast likblekt. Trots sin ganska obehagliga uppsyn s g han mycket trevligare ut i ljuset n vad han gjorde innan.
-Hmmf, of rsk md r du, men jag vore n jd om du i alla fall kunde st nga d rren s vi kan tala ost rt!
-N , vad gick du in h r f r? Av n gon anledning hade inte Charles v ntat sig den repliken s det tog ett tag innan han svarade.
-Tjaa, h, jag menar…, mer hann han inte f ur sig, f r trots sin lder var den gamle r tt snabb i talet.
-Spel och Dobbel inte sant?
-Ja, s var det nog. Charles sk mdes lite grann f r att s ga s , men tordes inte ljuga.
-Jag skulle kunna hj lpa dig med det, men intet f r intet, s att s ga.
-Och du kr ver friheten? svarade Charles.
-Bah! Frihet gagnar mig intet, jag opererar lika bra h r som n gon annanstans. Nej vad jag vill ha r till att b rja med din uppm rksamhet i det n rmaste, r det m jligt?
-Ja, jag antar det, svarade han lite os kert, med tanke p det konstigt l ga priset.
-Gott, vi startar genast. Tror du p Gud?
-Ja, jag r kristen fransk medborgare.
-Bra, som du f tt l ra dig r din Gud m ktig men l ngt ifr n allsm ktig. Att s skulle vara fallet r inget annat n en skr na, men det r faktiskt p grund av honom som du r h r. Till att b rja med r alla gudar-
-Det d r l t ju som en fin saga, h nade Charles, hans r dsla hade sl ppt nu, s han v gade ppna munnen.
Tyst! vr lade mannen, med en r st som Charles inte trodde var m jlig. Samtidigt str ckte han fram ena armen mot Charles och en bl blixt sk t ut och h gg tag i honom som sk st t. Det hela var f rknippat med en hel del sm rta och Charles formligen kastades in i v ggen. Han best mde sig f r att vara tyst i forts ttningen.
-Som sagt r vi alla gudar. Gudar fr n olika dimensioner, f ngade av Golab, den m ktigaste och ondaste guden av dem alla. Ibland stiger ven han ner p jorden, d i form av n gon galen diktator, senast som Hitler, men det r inte heller det v sentliga. F ngade s h r har vi varit en l ngre tid nu (sedan m nniskans f delse) och endast genom att inse sanningen kan vi bli fria. Jag har gjort det och min vistelse h r p jorden r nu snart till nda. Endast p det viset kan det bli m jligt att ta sig h rifr n. Detta har Gud, eller Kristus som jag hellre kallar honom inte insett, och han har d rf r nedstigit p jorden i form av Messias. Hans m l r att befria oss alla genom att l sa upp den gigantiska bur som h ller oss f ngade h r, det vill s ga v ra kroppar. Om han lyckas med sina planer kommer alla h r att bli vansinniga och g under: Detta kvittar naturligtvis mig men jag antar att du skulle bry dig om en s dan sak. Jag har letat reda p hans reinkarnation, men nu r det upp till dig att stoppa honom. Han har antagit namnet Jim Morrison och utger sig f r att vara n gon slags rockstj rna fr n Amerika. Han r f r tillf llet i Paris p ett hotell som heter “the Elephant Graveyard”. S k upp honom och d da honom. Du kommer sj lv att d i samma gonblick som honom. Detta r straffet f r att du satt upp dig mot en gud m ktigare n du sj lv. Du kommer att terf das, men han kan inte reinkarnera sig igen f rr n om ett antal tusen r, f r st rre krafter n s har han inte, d remot s r du redan d md till vansinnet liksom alla andra p jorden, om du l ter bli.
Charles skulle just ppna sin mun f r att tala, n r ljuset f rsvann och den gamle b rjade lysa i starkt bl tt sken. Han sv vade en bit ovanf r marken och med ett brak s gs en vit skepnad ut ur hans kropp. Det blev terigen ljust och tyst. Framf r honom l g ett redan ruttnande lik. Bredvid hans f tter l g en ifylld tipskupong.
-ven om Charles hade sv rt f r att tro p den gamle, hade han ven sv rt att l ta bli att tro p sina gon. Han k rde omkring i det regniga Paris och efter n gon timme stannade han utan f r ett hotel. Han gick upp f r trappan som ledde till den stora ing ngen, och f rbi den trasiga neon skylten som blinkade “the Elephant Graveyard”.
“This is the End, my only friend”
-Jim Morrison, The Doors